Det är svårt att inte känna vördnad och värme inför de människor som växte upp fattigt i bondesamhället i Sverige; som levde primitivt och där ingenting var givet. Torpet. Marken. Och djuren var inte sällan deras universum. Livet var tufft på landsbygden. Rovdjur strök runt bland tamboskapen. Dålig kost och hygien, fattigdom och stor spritkonsumtion ledde till sjukdom och för tidig död. Men jord- och skogsbrukslivet var också en tid då man förstås hade sina sinnen inloggade i naturen på ett annat sätt; hade en djupare känsla och insikt om att vara en del av naturen och dess sköra intrikata ekosystem. Och eftersom luft- och ljusföroreningar ännu inte existerade i någon större utsträckning måste man ha haft en närmare relation till stjärnhimlen och mysteriet. Närvaron människor sinsemellan var säkert annorlunda också då teknik- och informationssamhället ännu befann sig i sin barndom. Hursomhelst. Framöver tänker jag uppsöka de sista spillrorna av en svunnen tid och kultur i kommunen där jag bor. Jag tänker inte göra det med häst och vagn, men på cykel och med fem vidöppna sinnen :- ) Detta ser jag endast som ett hobbyprojekt. Det känns berikande att bara leva sig in och försöka fånga känslan vid de övergivna torpen med kameran...

Torp 1