Börjar med en antifascist och avrundar med en flygande holländare
Rekommenderar varmt samtliga böcker som jag nämnde i mitt föregående inlägg, blev svårt förtjust i dem allihop, framför allt i Sara Stridsbergs "FARVÄL TILL PANIC BEACH", men min vana trogen skriver jag endast några rader om en bok; Fåglarnas hus av Eva Meijer. Kanske återkommer om Stridsbergs roman framöver eftersom det är en berättelse som kommer att stanna kvar länge hos mig. Det märktes att hon hade grävt mycket där hon står så att säga, och det är knappast någon författare i det här landet som kan skapa en så mångbottnad släkthistoria med en sådan lätt hand, med en sådan fulländad gestaltning, och självlysande språk. Jag ska inte hymla om att jag älskat hennes författarskap enda sedan hennes två första romaner "Sally Bauer" och "Drömfakulteten" :-)
Nåväl, nu till dagens bok; "Fåglarnas hus" är en välskriven och fängslande skildring av Len Howards liv och hennes unika relation till fåglar, en roman baserad på en helt sann historia. Len Howard (född 1894, död 1973) var övertygad om att man skulle studera fåglar utanför laboratoriemiljöerna för att uppnå det bästa resultatet. Förutom artiklar i olika tidskrifter skrev Len Howard även två böcker: "Birds as individuals" och "Living with birds". Eva Meijers roman lotsar oss igenom hennes uppväxt i en till synes kultiverad familj och vidare till London där hon kommer att livnära sig som violinist, och genom att ge privata musiklektioner (Hon ska även ha arrangerat välgörenhetskonserter för fattiga barn...) Meijer berättar inlevelsefullt och trovärdigt hur det är att vara violinist i en symfoniorkester och med små medel gestaltar hon även hur det kunde kännas att vara kvinna i England på den tiden, och hur b.l.a första världskriget påverkar hennes liv ...
I London glimmrar dock kärlekshistorier förbi, vänskaper odlas och spelningar betas av på löpande band, men till sist bestämmer sig Len Howard för att lämna sitt liv i London och flyttar därför till landsbygden i Sussex. Hon flyttar in i ett hus som hon låter ha vidöppna fönster och dörrar för ja, just det, fåglar. Sålunda får man som läsare följa Len Howards vardagliga bestyr och hennes stora passion för att studera fåglar. Hon förefaller odla en nära relation med framför allt talgoxar. Hon ger dem fyndiga namn och gör iakttagelser som verkar ha gått forskningsvärlden förbi. Då och då uppstår även en och annan spänningsdimension när Len Howard nödgas ta upp kampen med ortens paragrafryttare, kommunalpolitikerna som i sedvanlig ordning sitter på sina höga hästar, däribland kring planerade nybyggnationer och klippningar av ligusterhäckar som dels stör fågellivet, dels hennes studier. Det är stundtals sinnrika och målande miljöbeskrivningar, till exempel: "Över den vita muren bakom oss ligger ett grönt dis, havets stelnande andedräkt" Vidare är det förstås ett mycket inlevelsefullt och älskvärt porträtt av en egensinnig dam, vars böcker tyvärr har fallit i glömska. Eva Meijers roman har åtminstone gett liv åt Len Howards fågelstudier, och fått mig till att betrakta fåglarna på ett nytt sätt, ja, ingen dåligt bedrift av den där holländska författaren. Avslutar mina tankar kring romanen genom att citera Len Howard: "Människan ser inte andra djur på rätt sätt eftersom de är så uppfyllda av sin egna betydelse."
Och så glider jag över till några nya boktips: Tänker först inleda med Alba De Céspedes roman "Förbjuden skrivbok". Alba var som bekant en italiensk-kubansk författare och journalist. Hennes antifascistiska engagemang gjorde att hon arresterades två gånger. "Förbjuden skrivbok" är en klassiker och pärla som verkar ha återupptäckts på senare tid. Vad mer då, jo, därefter kommer jag antagligen att läsa Karolina Ramqvists nyutkomna roman "Den första boken". Sedan till något helt annat, nämligen Anne Applebaums "Autokrati AB". "Autokrati AB är en brinnande redogörelse av hur diktatorer samarbetar för att behålla makten till vilket pris som helst och en uppmaning till världens demokratier att enas i kampen för folkstyre och allas lika värde." Och när jag tagit mig igenom den avrundar jag med en flygande holländare, Göran Greiders försök till att skriva den självbiografi som Cornelis Vreeswijk aldrig hann skriva, "Nu när man är död": " Han blev Cornelis med hela svenska folket. Men vem var han? Här får vi följa pojken som växer upp i krigets Holland och kommer till Sverige och slår igenom som visartist, tidvis går ner sig i droger, sprit, svartsjuka. Fram växer en ny bild av den evige outsidern Cornelis - bortom de yttre skandalerna, skattebråken och löpsedlarna - och hans sånger som talade och fortsätter att tala till oss alla."
Ja, vad kan bättre bli än att avsluta detta blogginlägg med några rader ur låten "Fåglar" som finns på mitt favoritalbum med Cornelis, nämligen "Poem, ballader och lite blues":
"Fåglar som är gamla har en egen skog, fåglar som är sjuka sjunger ingenting, fåglar som är kära köper ingen ring, fåglar sitter aldrig på fågelkrog, fåglarnas själar vet aldrig fåglar av, fåglar som är döda har ingen grav, na, na.. na na na..."
Hoppas att några av boktipsen går hem hos dig!
Varma hälsningar
Nicklas