En älskvärd dansk antihjälte, en norsk sociopat och två musiker som gör litterära storverk

Ja, då var det dags att tipsa om böcker igen, men först några korta rader om en novellsamling jag nämnde i mitt föregående inlägg: "Nordisk fauna" av Andrea Lundgren. Här finns en rytm i såväl språket som i berättelserna, med ett skönt språkligt driv och poetiska anslag gestaltar hon mänskliga tillkortakommanden och rädslor, samt tar oss in i de djupaste av urskogar etc. Novellerna har en gemensam tematisk klangbotten, smälter liksom in i varandra med alla sina undertexter. Hon skapar ett alldeles eget universum som ofta slår an realistiska toner i början, men som sedan utvecklar sig till något magiskt, ibland även till något skräckinjagande, en värld där allt kan hända och inte mycket kan förstås. Berättelserna har ofta öppna slut vilket jag tycker väldigt mycket om. Andrea Lundgren låter läsarnas fantasi expandera fritt i lugn och ro, och lämnar efter sig en alldeles speciell känsla av eftertanke. Sålunda en av de bästa novellsamlingar jag läst på mycket länge. (Övriga böcker jag nämnde i föregående inlägg rekommenderar jag varmt också... )

Och till sist några romaner som ni kan mysa med under hösten, ja, om ni nu inte har läst dem redan då såklart: "Man skulle kanske ha varit där", sista delen i Thomas Korsgaards trilogi, en uppväxtskildring om den jylländske antihjälten Tue. Sedan Karl Ove Knausgårds roman "Nattens skola", en fristående fortsättning i serien om Morgonstjärnan. Huvudkaraktären Kristian Hadeland är milt sagt obehaglig. Redan i de inledande scenerna i berättelsen anar man att Kristian Hadeland har sociopatiska drag. Till en början får man följa hans nya liv i London där han studerar fotografi, hur konst blir till liv och hur lätt ett människoliv kan ödeläggas.
       Och till sist litterära storverk av två musiker, dels Annika Norlins roman "Stacken", dels P.J Harveys diktverk "Orlam". Orlam är jag en smula extra nyfiken på eftersom jag under sommaren har lyssnat mycket på hennes senaste album "Inside the old year dying" Jag läste en intervju i en tidning där hon berättade att hon tappade den unika kontakt hon haft med musiken när hon närmade sig femtio, verktyget hon använt för att såväl uttrycka sig som förstå tillvaron. Hon beskrev det som "hjärtekrossande". Men så kom hon att tänka på vad konstnären och filmskaparen Steve McQueen en gång hade sagt till henne, att hon måste sluta att se på sitt skapande som låtar och album och anamma ett friare förhållningssätt till konstformen: på vilka olika sätt går det att använda ord, bilder och musik? Resultatet blev "Orlam", hennes andra diktverk, en mystisk sagoberättelse som utspelar sig i skogarna i Dorset i sydvästra England där Polly Jean Harvey är uppvuxen och bor, återigen. Lekfullt skrivna på en gammal form av den lokala dialekten. 
      Det var även Orlam som fick henne till att hitta tillbaka till musiken. Efter två enastående album, "The hope six demolition project" och "Let England shake", inbillade jag mig en smula enfaldigt att även hennes nästkommande album skulle mynna ut i en så kallad reportagerock. Det visade sig att jag var ute och cyklade igen. Jean Polly är förstås allt annat än förutsägbar. Till sitt tionde album har hon sålunda plockat fragmentariska delar ur sitt diktverk "Orlam", en berättelse där Ira-Abel Rawles möter vuxenvärlden, där barndomens ljus möter vuxenvärldens mörker. En form av folkpop med udda spännande bakgrundsljud och där sångaren experimenterar med olika tonlägen etc. Så inihelvete annorlunda mot allt annat hon har gjort tidigare och jag kan knappast älska det mer än jag gör. Det känns som cirkeln är sluten, som Polly Jean har hittat tillbaka till skogarna i Dorset där hon är uppvuxen, men framför allt har hon ju funniit den där egenartade kontakten med musiken igen, den som hon tyckte hade gått förlorad. I vart fall kommer det kanske att visa sig att Orlam är ett av de mest  imponerande litterära verk från en rockartist. Nåväl, nu får det väl ändå vara slut på mitt sentimentaliserande och min vurm kring P.J Harveys senaste album och diktverk. 

Önskar er en riktig mysig bokmalshöst!