Tre romaner samt ett sorgset farväl av Bob Hund

Ja då så gott folk, nu tänker jag tipsa om några böcker som förhoppningsvis kan lysa upp er tillvaro i vintermörkret en smula. Men min vana trogen börjar jag dock med att skriva några rader kring de böcker jag nämnde i mitt föregående blogginlägg. Först vill jag understryka att Thomas Korsgaard avslutade sin uppväxtskildring på ett alldeles förträffligt sätt. Jag tycker sålunda att tredje delen i trilogin, "Man skulle kanske ha varit där", är den som lyser allra starkast. Likaså var Karl Ove Knausgårds "Nattens skola", den fristående fortsättningen i serien om "Morgonstjärnan", den klart bästa, kanske till och med den bästa romanen som Knausgård mejslat fram sedan Min kamp-serien. Åtminstone i mitt lilla mikrokosmos. Vidare var P.J Harveys diktverk "Orlam" mycket läsvärd, men dessvärre stötte jag på hinder här och där eftersom den är skriven på den lokala dialekten där hon är uppväxt. Visserligen finns det en ordlista med översättningar i slutet av boken, men det räckte liksom inte hela vägen för att jag skulle stanna kvar inuti den musikaliskt gungande rytmen som P.J Harvey skapat. I den bästa av världar hade den översatts till svenska, men det är i och för sig tveksamt om en översättning till svenska skulle göra hennes diktverk rättvisa. 

Och till sist till det som blev huvudnumret i mitt föregående blogginlägg, nämligen Annika Norlins roman "Stacken". Jag hade förstås högt ställda förväntningar efter att jag hade läst hennes hyllade novellsamling "Jag ser allt du gör". Jag kan knappast säga att läsningen blev ett magplask för mig den här gången heller, tvärtom, Annika Norlin visar vilken oerhört begåvad berättare hon är. I kollektivromanen "Stacken" får man inledningsvis bekanta sig med den Stockholmsbaserade journalisten Emelie som har blivit utbränd. Hon söker sig därför till lugnet i skogen, bestämmer sig för att åka norrut och tälta i sin farmors gamla hemtrakter. Där får hon av en slump korn på en grupp människor som samlats kring en eld, intill en sjö. Hon blir alltmer nyfiken på vad de har för sig och närmar sig dem därför allt våghalsigare. Har gruppen fått sig en dårknäpp, är de höga på svamp? Hon spanar på dem med en skräckblandad förtjusning. Kontrasten mellan journalisten Emelies liv och Stackens kollektiv kommer att blottlägga dels det sjuka i samhället som Emelie lämnat bakom sig, dels det dysfunktionella i Stackens gemenskap. Berättelsen utspelar under några decennier och på ett trillerartat vis får Stacken-medlemmarnas individuella historier allt skarpare konturer. Alla har olika skäl till att de vänt samhället ryggen och "valt" att leva i ödemarken. Somliga kommer från alternativrörelser, anstalter, institutioner, andra från sångkörer. Ja, det är milt sagt en brokig skara av människor som strålar samman i kollektivet Stacken. Så småningom verkar det ändå slå ut väl. Merparten finner sin roll i gruppen, gör vad de är bra på, känner samhörighet med varandra, närmar sig naturen och djuren, känner en vördnad inför den och sakteligen växer en outtalad ledare fram i Stacken på ett till synes naturligt sätt. Men gruppen är likväl: "en gemensam organism, inte enskilda individer". Sedermera kommer det dock att uppstå friktion, i synnerhet när en utomstående kommer och rör om i medlemmarnas tankesfär, nämligen, just det, journalisten Emelie som till en början betraktat kollektivet på avstånd.

Vad gör romanen så bra i mina ögon? Ja, för det första ställer den frågor kring vad samhället är och kanske bör vara. Och skildringen av kollektivet ter sig nästan som en etnologisk gruppstudie. Det är intressant att följa människorna som har så olika bakgrunder, hur de integrerar med varandra,
finner sin roll i gruppen och sedan hur en ledare växer fram och tar kontroll över Stacken, utan att någon egentligen  ifrågasätter henne. Dessutom får man en närstudie i människans relation till naturen, hur gruppens vördnad inför naturen fördjupas; en känsla av att vara en del i ett intrikat ekosystem, en del av något större. 

Vidare har Annika Norlin en tragikomisk ådra, vilket medför att romanen stundtals är oerhört underhållande. Hon jonglerar med en osedvanligt mångsidig humor-repertoar, men gör det med sans och balans.  En annan styrka hon har är förmågan till att skapa levande och mångbottnade karaktärer. Hon har ett socialt gehör, och lever sig in i karaktärernas respektive liv på ett mycket lyhört och inkännande sätt. Samtliga medlemmar i Stacken har sina egna ton. Dessutom har berättelsen i sig en rytmik, en Norlinsk rytm, ton. Och språket, ja, halleluja, det är träffsäkert genom hela romanen, till och med i de pladdriga delarna finns en framåtrörelse i berättelsen som blir till en njutning för mig. Så käre läsare, om ni nu händelsevis sitter och kuckelurar i soffan och skrollar på telefonen alltför ofta, stäng av den, göm den, och kasta er huvudstupa in i Annika Norlins kollektivroman Stacken :-) (Såvida ni inte redan har läst den då såklart. Eller har Storytell :-)

Och till sist några nya berättelser att värma sig med i vinter. Först Sara Stridsbergs nyutkomna roman "FARVÄL TILL PANIC BEACH" som är en vindlande släktberättelse som sträcker sig från nittonhundratalets början till våra dagar. Sedan "Fåglarnas hus" av Eva Meijer som även är musiker och filosof. "Fåglarnas hus är en roman om ett levnadsöde utöver det vanliga, och en relation till naturen som fortsatt att fascinera över decennierna". Och vad har jag mer att skramla fram, jo, "Folk som sår i snö", en debutroman av Tina Harnesk. "Folk som sår i snö" är en roman om två generationer som präglats av den nordsamiska erfarenheten, en äldre generation som tvångsförflyttades söderut som barn, och sedan barnbarns- generationen som vuxit upp helt utan kontakt med det samiska. Tina Harnesk skriver mångordigt och bullrigt humoristiskt. Hon pepprar sin text med dråpliga liknelser och effektiva punchlines, men under den burleska ytan bultar en smärta." 

Och till sist en Bob Hund-biografi; "Bob Hund: nybörjartur livet ut". Det har bland annat skrivits följande om boken: "Välskrivet; rappt och övertygande om Bob Hund, ett av de mest inflytelserika banden i Sverige. Ett hisnande och varmt dokument om rockens själ och hur den kreativa processen är en balansakt mellan destruktivitet och positivt skapande." 

Nyligen meddelade för övrigt Bob Hund-medlemmarna att de går i graven som liveband. Därmed gör de sin sista spelning i Zinkensdamm IP i Stockholm, 30 augusti 2025. Det känns sorgligt att ett sådant  samhällsreflekterande och humoristiskt band inte kommer att finnas kvar på rockscenen. Jag sögs in i deras hypnotiska scenenergi någon gång i början av 2000-talet på Röda Sten, de var förband till Soundtrack of our lives. Så vitt jag minns vrålade sångaren Thomas Öberg ut följande när han äntrade scenen: "Seriöst, vad ska vi gör åt det här jävla möget?"

Önskar er en skön vinterläsning!

Och God Jul och Gott Nytt år! 

P.S. Nedanför följer en smakbit ur Annika Norlins kollektivroman "Stacken".

"De blev liksom mer och mer, utan att det uttalades, en flock. Alla som vistas länge i en grupp vet att språket förenklas. Man går från långa, invecklade meningar till enstaka vokaler och suckar  - ah! när man sätter sig ned på trätrappan, mm! när potatisen är färsk. Och så hände även här. Inte sa väl fåglarna till varandra om någon behövde stanna till, de stannade väl bara till när de behagade. Om någon i gruppen var den alla lyssnade till så var det väl den som skulle bestämma, alfahannen, i det här fallet honan, och det var väl som det var. Varför skulle man arbeta emot den saken? 

     Det fanns en fördel med att prata mindre och samexistera mer. Fördelen var att det ledde till mindre gnabb. Innan de slutade småprata hade dagarna varit fulla av tjafs och skvaller, vem som hade glömt att ta in vatten, vem som inte hade städat efter sig, och Jozsef hade fullt upp med att förhindra alla konflikter. Men nu gjorde de en sak av att vara följsamma, inte tänka så mycket. Sysslorna kom sig. Den som var bäst lämpad för något gjorde det. 

     Kanske var det ungefär vid den här tidpunkten som de började kalla sig själva för Stacken. Det började som ett skämt, att Sagne berättade om myror som vanligt, om hur de samexisterade, och Zakaria sa: "Som vi, en stack!". Och han lät så glad att ingen kunde låta bli att skratta. En stack individer, där alla arbetade, där alla kunde olika saker. Det kändes fint att säga. Som att det fanns en anledning. Som att det var naturligt. De försökte sluta tänka om sig själva som individer. I stället var de alla delar. Delar av en stack."